Remissvar på betänkandet SOU2019:67 om Hållbar terrängkörning

14 juli 2020

Remissvar till Regeringskansliet 2020-07-11.

Kollegiet lämnar nedanstående synpunkter:

- Kopplingen mellan terrängkörningsfrågan och allemansrätten är uppenbar och till delar komplex. Den sedvanerättsligt godtagna grundprincipen att motoriserad framfart inte faller under allemansrättens normativa utrymme ser annorlunda ut i de norra delarna av landet. Där anses skoteråkning s a s ”ingå” i allemansrätten. Kollegiet noterar att utredningen inte valt att föreslå införandet av en bestämmelse som reglerar samtycke från markägaren. Detta är bra eftersom allemansrättsligt definierade meningsskiljaktigheter kommer att uppstå till följd av lokala synpunkter på allemansrättens innehåll. Alla bestämmelser som riskerar att i praktiken inskränka allemansrätten på något sätt, exempelvis genom att ge markägaren rätt att exklusivt upplåta en rättighet, bör undvikas i lagar vars fokus är allmänna intressen. Att motoriserad allemansrätt däremot inte anses existera, i större delen av landet, får hanteras civil- eller straffrättsligt.

- Under rubriken ”fortsatt arbete för en hållbar terrängkörning” konkluderar utredningen att lagförslaget inte blir långtgående eftersom utredningen haft ”brist på samsyn” i viktiga frågor. Kollegiet ifrågasätter varför utredningen trots allt lägger ett författningsförslag och om de kommande fortsatta uppdrag som föreslås för myndigheter och organisationer riskerar att utmynna i ytterligare regeländringar i närtid? Ur ett äganderättsligt perspektiv kan kollegiet förstå att en bestämmelse som kräver markägarens tillstånd att köra förordas av en del. Samtidigt som en sådan reglering vore allemansrättsligt problematisk. Är detta huvudproblemet?

-  Det är positivt att utredningen förordar stärkta ekonomiska möjligheter att inrätta leder samt eventuell ekonomisk kompensation för skador som uppkommer genom terrängkörning. Ett sådant regelverk bör däremot övervägas i relation till de ersättningsregler som redan gäller för markägaren vid inrättande av områdesskydd. Detta betyder att intrångsersättningar som betalas ut vid inrättande av områdesskydd enligt 7 kap miljöbalken ska beaktas vid bedömningen av eventuellt andra typer av ekonomisk ersättning.

- Kollegiet ställer sig frågande till varför den anrika straffbestämmelsen i 12 kap 4 § brottsbalken ska ändras till sin lydelse. Visserligen speglar det föreslagna ordet ”färdväg” just det ”moderna” motoriserade tagandet av olovlig väg. Straffbestämmelsen gäller däremot även andra situationer då någon bemäktigar sig väg över annans mark. Exempelvis på hästryggen, på cykel eller vid en helt vanlig promenad med röjsåg, machete eller annat verktyg. Att iordningställa ”vägar” ingår aldrig i allemansrätten.

- Kollegiet ifrågasätter om tillsynsansvaret ska vara uppdelat på två operativa myndigheter och en vägledande central myndighet. Kommunerna bör rimligen ansvara för den operativa tillsynen. Inom regleringsområden som även är statliga naturreservat kunde det fungera med att tillsyn genom länsstyrelsernas naturvårdsvakter. I övrigt, om än inom statliga regleringsområden, skulle ytterligare en tillsynsuppgift för länsstyrelserna troligen konkurrera med dessa myndigheters redan omfattande  naturvårdstillsyn. Stora geografiska avstånd gör det även mycket svårt för länsstyrelsens personal att befinna sig på flera platser samtidigt. Kollegiet vet inte om länsstyrelsernas naturvårdsvakter i de norra länen är utrustade med skotrar som duger för skoterjakt.  Det vore även mer effektivt att lägga vägledningsansvaret enbart på Naturvårdsverket. Regional tillsynsvägledning har visserligen den fördelen att den är just regional, samtidigt ger den upphov till juridisk osäkerhet. Kommunerna har den nödvändiga lokalkunskapen och vore betjänta av enhetlig tillsynsvägledning från Naturvårdsverket. Naturvårdsvakterna har i dag viss utbildning. Om vakterna ges ökade befogenheter enligt utredningens förslag bör resursbehovet att förstärka deras utbildning beaktas.

- Kollegiet undrar över definitionen av snötäckt mark. Är ett motordrivet fordon även exempelvis en eldriven scooter (voi)eller en elcykel? Är det enligt utredningens uppfattning så att bärigheten på s k ”snötäckt” mark lämpligen definieras av ett motorfordon? Motsatsen ska anses vara ”barmark”. Kollegiet kan exempelvis tänka sig att ett snötäcke ger vika för en häst eller en elefant som framförs, men inte för alla skotrar. Hur ska tillsynsmyndigheten veta vad som är snötäckt- respektive barmark? Kollegiet föreslår att förnuftet får avgöra vad som är barmark. Vid äventyr av ingripanden från tillsynen för den som fuskar. Den som kör ansvarar fullt ut för att man kör på snö. Gränsdragningsproblemen kan annars bli omfattande.

- Det är positivt med kanalisering av terrängkörning till fler leder och det får troligen till följd att viss buskörning minskar. Dock delar kollegiet inte utredningens uppfattning, under konsekvensbedömningen, att statsstöd för inrättande av fler leder skulle minska efterfrågan på ”värstingskotrar”. Tillsynen behöver stärkas därför att de tekniska möjligheterna stärkt det mänskliga incitamentet att köra ”off-pist”. Kollegiet erinrar om att forskning runt modernt friluftsliv stödjer tesen att människan numera söker häftigare naturupplevelser, därför att vi kan.

Yttrandet har beslutats av chefsjuristen Elisabeth Hammar. Juristen Margaretha Svenning har varit föredragande.

Sidan senast uppdaterad: 2020-07-14