Finansiering av skötseln av återlämnade och återtagna gravanordningar

Ta reda på vad som får, och inte får, bekostas av begravningsavgiften.

Bakgrund

Kammarkollegiet har under arbetet med begravningsavgiften hösten 2019 fått ett flertal frågor om begravningsavgiften ska finansiera vård och säkring av återlämnade gravanordningar. Kollegiet har även fått uppgifter om att flera huvudmän är av uppfattningen att begravningsavgiften ska finansiera eventuell dubbning.

För att skapa förutsättningar för en enhetlig tillämpning lämnas i denna skrivelse klargörande information.

Vad får bekostas av begravningsavgiften?

Av paragraf 6 i kapitel 9, begravningslagen (1990:1144), framgår vilka tjänster som ingår i begravningsavgiften. Huvudmannen ska utan kostnad för dödsboet tillhandahålla:

  • Gravplats eller motsvarande på allmän begravningsplats under en tid av 25 år.
  • Gravsättning inklusive gravöppning, återfyllning och iordningställande av öppnad grav.
  • Transporter från det att huvudmannen övertagit ansvaret för stoftet till dess av gravsättning har skett, med undantag av transport för gravsättning utanför huvudmannens område, om inte transporten beror på ett avtal om tillhandahållande av särskilda gravplatser.
  • Kremering.
  • Lokal för förvaring och visning av stoftet, samt
  • lokal för begravningsceremoni utan religiösa symboler.

Vad får inte bekostas av avgiften?

Det finns inte någon bestämmelse i begravningslagen som anger att skötseln av en gravanordning ska bekostas av begravningsavgiften. Av förarbetsuttalanden (prop. 1998/99:38 s. 99) framgår även att anskaffande av gravsten och skötselåtaganden inte är en del av begravningsverksamheten och att sådana tjänster får finansieras på annat sätt än genom den obligatoriska begravningsavgiften. Begravningsavgiften ska alltså inte bekosta skötsel av enskilda gravplatser.

Skötsel av kulturhistoriskt värdefulla gravanordningar

Av paragraf 37 i kapitel 7, begravningslagen, framgår att om en gravanordning har tillfallit upplåtaren, och den är av kulturhistoriskt värde eller av något annat skäl bör bevaras för framtiden, så ska upplåtaren om möjligt lämna kvar den på gravplatsen.

Av förarbetsuttalanden (prop. 1998/99:38 s. 114 f) framgår vidare att skötsel som följer av kulturmiljövårdens krav - som till exempel underhåll av kulturhistoriskt intressanta gravanläggningar - bör ingå i begravningsverksamheten och finansieras via begravningsavgiften.

Kulturmiljölagen

Enligt Riksantikvarieämbetets vägledning för tillämpning av kulturmiljölagen (1988:950) bör gravanordningar som tillfallit upplåtaren och bedöms ha ett kulturhistoriskt värde räknas som fast anordning på begravningsplats.

Vissa äldre gravvårdar, som inte utgör fast anordning på begravningsplats, kan enligt paragraf 19, förordningen (1988:1188) om kulturminnen med mera, räknas som kyrkligt inventarium och tas upp i församlingens inventarieförteckning.

Ägarens ansvar

I föreskrifterna om kyrkliga kulturminnen anges bland annat att ägare till begravningsplatser ansvarar för att en vård- och underhållsplan finns för dessa objekt. Planen ska redovisa hur objekten ska vårdas och underhållas så att det kulturhistoriska värdet inte minskas och deras utseende och karaktär inte förvanskas.

Kulturhistoriskt värdefull gravanordning

Om det finns en kulturhistorisk inventering och värdering av de enskilda gravanordningarna och de kulturhistoriskt värdefulla är tydligt markerade på gravvårdskarta eller motsvarande (på plats), eller är uppförda i inventarieförteckningen (flyttade från sin plats och uppställda) så kan skötseln bekostas av begravningsavgiften. Kammarkollegiets vill förtydliga att det är den enskilda gravanordningen som ska bedömas om den är kulturhistoriskt värdefull. Samtliga gravanordningar bedöms alltså inte per automatik som kulturhistoriskt värdefulla.

Det här innehållet är avstämt med Svenska kyrkan.

Hjälpte informationen på denna sida dig?
Sidan senast uppdaterad: 2023-02-28